EA i litteraturen
En arbetsgrupp inom EA-sällskapet har till uppgift att uppmärksamma och registrera de gånger EA förekommit/-er i skönlitterära sammanhang.

EA-sällskapets odiskutable favoritförfattare är Per Gunnar Evander. Ingen har - hittills - som han kunnat väva in EA på ett fullständigt naturligt och självklart sätt i några av sina romaner.

Följande citat ur två av Evanders böcker uppfyller helt och fullt de krav EA-sällskapet ställer på en skönlitterär författare:


TJOCKA SLÄKTEN (1965)

Sidan 125, sista stycket:
"Inte gick det så bra att förstå vad människorna sade heller eller vad de egentligen intresserade sig för. Det fanns till exempel vuxna karlar, friska och glada, som inte ens hade hört talas om Ejnar Ask. Så besynnerligt var landskapet vi kom till varje sommar."


HIMMELRIKET ÄR NÄRA (1986)

Sidan 17, andra stycket:
(Bokens jag stannar till och blir stående i köket. ..någonting slocknar, allt som nyss försiggått pågår inte längre... Som regel stelnar jag till på en bestämd plats i köket... Ser bilder från sitt förflutna)

"Och borta vid skrubben där dammsugaren hänger och skokrämen sprider sin lackstank sätter sig ingen mindre än Ejnar Ask på huk och rotar efter klubban, skydden och bandyrören. Naturligtvis bär det av nedåt Norra Idrottsplatsen och den obligatoriska träningen inför söndagsmatchen. Jag betraktar hans ansikte, plågat och suveränt på samma gång."

Sidan 141 tredje stycket - 142
"Skåpsprängningen utförs natten mellan söndagens den sjuttonde och måndagen den artonde februari. Tidigare på dagen blir Erik bjuden på SM-finalen I bandy av sin uppdragsgivare. Den spelas på Stockholms stadion mellan Hammarby och Örebro SK, och eftersom den betalande vännen härstammar från Närke och Erik håller på Stockholmslaget emotses utgången av båda två med en viss spänning. Men på grund av ett ymnigt och tilltagande snöfall blir tillställningen som helhet ganska avslagen och kommer ironiskt nog att avspegla den kommande nattens händelseförlopp.

Inom loppet av några inledande minuter avgörs finalen inför en jättepublik på över tjugosextusen personer. Örebro tar ledningen genom Olle Sääw innan den ypperlige Leif Fredblad kvitterar, varefter sedan den förre på nytt ger närkingarna ledningen. Det görs i fortsättningen inga flera mål och Örebro tar sig alltså segrande ur drabbningen. Någon gång står Erik och längtar efter sin store idol Ejnar Ask, han som i kraft av sin exempellösa skjutförmåga kunde avgöra viktiga uppgörelser I praktiskt vilken väderlek som helst. Hos såväl Erik som närkingen avtar också intresset i snöyran, sista halvtimmen språkar de mest om nattens hemliga begivenhet."



I SYRENERNAS TID (2002)


Bernt-Olov Andersson har i sin fina skildring av 50-talets Sandviken med omnejd vid fyra tillfällen vävt in Ejnar i romanens handling på att mycket tilltalande sätt.

Sidan 45
”Björn stötte iväg isklumpen med sin krokiga gren. Sigge mötte med sin innan han skickade den vidare till Bosse. Alla tre var tysta. Alla tre var de bandystjärnan Einar Ask i SAIK. Han som sköt av klubborna i luften och gjorde alla målen. Ingen av dem hade sett denne Einar Ask i verkligheten. De hade inte ens sett en vanlig SAIK-spelare. Men Einar Ask var som ett viktigt ord. Någonting som Snickarn och Pelle uttalade med vördnad och respekt. Någonting som det fordrades harklingar och avmätta gester för att uttala.”

Sidan 91
”Ibland stannade Bosses mamma till och tittade på klänningar eller hattar med vackra blommor eller tunna flor. I ett skyltfönster låg ett par äkta bandyrör och en hel trave bandyklubbor.
Kanske stod Einar Ask just nu inne i denna affär och provade bandyklubbor? Vem kunde veta det alldeles säkert? Kanske tränade han straffslag och slog av klubborna i luften som Sigge påstod att han brukade göra.”

Sidan 172
”Bosse ville dra åt sig handen och gå därifrån. Stoppa tablettasken i fickan och springa ut från sjukhuset, ut på de asfalterade gatorna, med sina trottoarer och skyltar och fram till skyltfönstren i centrum. Till fönstret med bandyklubborna och bilden av SAIK:S bandylag. Sportaffären där Einar Ask stod och provade klubbor. Till biografaffischerna utanför Rex och Roxy. Då skulle han kanske kunna glömma Slaktarns blick. Jaga bort den från sina tankar genom att tänka på annat.”

Sidan 176-177
” En dag skulle han gå med sin far och titta på SAIK:s bandymatcher. Han skulle heja på Einar Ask som skulle vända sig om och vinka till Bosse och hans far, som stod och frös på läktaren. Och fadern skulle säga: ”Fryser du gosse?” och sedan skulle de gå hem genom de asfalterade gatorna som riktiga karlar och berätta för modern att det varit en bra match; att Einar Ask varit i högform och att han vinkat till dem när de stod där uppe på läktaren och hejade.”

Sid 229
”Bandy var en allvarlig fråga. Bosse hade hört om folk nere i järnverket som åkt på stryk bara genom att antyda att något annat lag var bättre. Visst kunde man kritisera hemmalaget och de enskilda spelarna. Ha egna teorier om taktiken. Men det ifrågasattes aldrig vilket lag som var det bästa. Det var Stålmännen. Punkt och slut. Om de så fick stryk med fyrtio noll.
- Och nu håller du fan på dig, sa Pelle. Håll dej i närheten av mej, sånt du går sta och kollrar bort dig.
Bosse gjorde som fadern sa. Höll sig i närheten vid insläppet där folk med tjocka putande överrockar trängdes för att hålla värmen. Det var visserligen vårlikt men ändå så pass många köldgrader att ett kollektivt ångmoln steg upp över planket och de gröna vändkorsen vid bandyplanen.
- Än dula, Pelle? Har du trunkbärare idag?
Mannen nickade ner mot Bosse. Slog ihop grovskorna och höjde axlarna en decimeter. Han kallades Pricken på grund av en prick på näsan.
- Dom lärer va mä, om dä ska bli nå åv dom.
Mannen bligade med ena ögat mot Pelle.
- Einar Ask?
Mer behövde de inte säga. De nickade bara. Krökte munnarna kring prisarna som om de förstod innebörden i detta namn på ett djupare sätt än alla andra i ledet.
- Dä va synd att han sluta, tyckte en tredje. Einar jobba mä mäj nera där han. Han var bäst i hela världen sa dom.
- Minst, sa en som hette Ivar, med ludder på fötterna och en rejäl pälsmössa. Gosse, vilken lirare. Ja, va fan, han står ju framma vid biljettkurn. Öh, Einar!
Einar Ask lyfte näven utan att vända sig om.
- Kommer du ihåg nera där? Infraktningen mä Hålverk 405? Va? Skrek mannen som fått äran att dela tvättho med bandylegenden.”




BANDY SOM METAFOR FÖR LIVET


Sällskapet kan heller inte undanhålla hemsidesbesökarna Evanders formidabla beskrivning av bandy som en metafor för livet (Samma sol som vår, 2000):

"Det på många sätt outrannsakliga isspel som heter bandy är kanske det som ligger fotbollssporten närmast. Bandyspelet är emellertid oöverträffat och unikt såtillvida att det torde vara det snabbaste av alla existerande lagsporter. Men frågan är om det just är för den skull som bandyn är allena om att erbjuda ett sådant imponerande spektrum av lika hemliga som häpnadsväckande möjligheter.

Det som slutligen gör lagspel som bandy och fotboll så nära nog obegripligt fascinerande - inte minst med hänsyn till den enkla grundidén - är att knappast en enda spelare ensam är mäktig den uppgift som kan betecknas som spelets yttersta mening, nämligen att placera bollen bakom motståndarens mållinje.

Hitintills har naturligtvis sällan eller aldrig något resultatgivande skott mot mål tillkommit uteslutande i kraft av den enskilde skytten själv. Inte sällan har någon annan eller flera andra svarat för vad man kallar förarbetet eller bäddat för skyttens position. Också den mest spektakulära och oförgätliga soloprestation sker merendels i den agerandes medvetande om kontakten och samspelet med omgivande lagkamrater. Inte så ofta upptäcker åskådaren detta, ogärna vill vi genast tro att det förhåller sig på det sättet. Man bländas och förkastar alla försök till analyser och förklaringar. Den som till synes obesvärat dribblar sig igenom ett helt eller halvt försvar må inte berövas sin bragd och sitt monopol, den uråldriga lögnen att ensam är stark får på inga villkor punkteras.

I allt slag av samspel individer emellan ryms en magi. Inte sällan tycks det tillkomma en ny dimension när man ser sådana människor agera som helt eller delvis är avhängiga lagarbetets villkor men ändå erbjuds utrymme åt mer eller mindre fruktbara utflykter på till synes egen hand.

Därför kan det framstå som en smula förbryllande att minnen och återblickar i idrottshistoriska sammanhang genomgående koncentreras till enskilda spelares prestationer också när det gäller lagsegrar och andra lyckade kollektiva insatser. Oftast är det de briljanta finterna och soloprestationerna som poängteras, bedrifter som för stunden imponerar och förtrollar.

Med tanke på detta är det inte så konstigt att det till och med från vederhäftigt håll ansetts att bandyns och fotbollens historia uteslutande är deras skyttekungars när det minst lika mycket också är deras strategers, deras spelfördelares och i allra högsta grad deras försvarares. Men dessa märks inte på samma sätt, omfamnas inte, pussas inte av medspelarna och antecknas inte på samma sätt i det officiella protokollet."


EA-sällskapet vill också tacka Per Gunnar Evander för rådet att citera även dessa rader, senare i samma bok:

"Att finna sin distans i tillvaron!

Vore det kanske att behärska spelet med omvärldens med- och motspelare!

Vore det att aldrig förlora kontakten i anfall eller försvar, att aldrig handla utan kontakt med människorna omkring sig, att aldrig ge sig in på försök till fruktlösa soloprestationer!

Vore det kanske rentav att aldrig låta sig försättas i något av livets många offsidelägen!"




EA-sällskapet är övertygat om att just så skulle EA ha velat formulera det hela, en ödmjuk skyttekung som han var.
Kontakta: eas@emendor.se